spatoolbox

I detta inlägg blir jag lite personligare igen.

Men när man bloggat ett tag, så blir det svårt att inte bli personlig.

Min blogg är ju också så att säga en del av mig och min personlighet, utöver det konkreta som jag faktiskt vill försöka förmedla. 

Det konkreta jag vill förmedla och inspirera till är ju hur vi i vår bransch ska bli ännu bättre på att utföra vårt jobb, bli den allra bästa terapeuten,  kollegan, säljaren så att vår verksamhet går runt men det primära är ändå  att ta hand om våra gäster/kunder på det allra bästa sättet vi bara kan. 

Och då måste vi ju på något sätt beröra människan, hitta deras hjärta så att säga, få dom att känna att man ger dom ”det lilla extra”.

Och det är inte alltid det lättaste.

Men jag personligen känner att jag alltid får det bästa resultatet när jag är där helt och hållet så att säga.

Jag har allt mitt fokus på just den gästen/kunden på alla sätt.

Det är nästan så att jag kan se in i gästen, utan att låta flummig, men mitt intresse är fullt och fast där och inte på, inventeringslistor, vilka produkter jag borde beställa eller att jag måste ta upp ditt eller datt på personalmötet.

Jag är helt enkelt intresserad av personen på alla plan och det är jag övertygad om att personen känner och det leder till att gästen/kunden blir väldigt väldigt nöjd med sin behandling.

Men så är det ju också med mitt skrivande, vilket betyder mycket för mig, jag vill ju också med mitt skrivande beröra på något sätt, och då måste man ju blotta sig lite, ta av sig ”kläderna” lite, precis som våra gäster/kunder gör för att komma närmre till hjärtat.

Häromdagen skrev jag om vikten av att ta vara på sitt liv, ja det skriver jag ofta om förresten, så jag funderade lite på varför det är så viktigt för just mig att göra det.

Men det är nog så enkelt tror jag att det är just mitt personliga bagage, eller min historia som påverkat mig, återigen, vi ÄR inte vår historia, men vi påverkas ju.

När jag var nästan 6 år gammal blev min lillebror hastigt akut sjuk, ja han blev faktiskt så sjuk att han dog.

Vi var på ett barnkalas, han blev dålig, så vi åkte hem.

Jag minns att mamma stod och strök i köket och jag gick in till min bror i vår barnkammare där mamma bäddat ner honom i sin säng, och han fullkomligt brann av hög feber, ja så tom en 6 åring fattade att det inte var något vidare bra.

Det nästa jag minns är hur pappa kommer hem från sitt jobb, hur han kör väldigt fort och kör mott rött ljus vid Karolinska sjukhuset, jag ser det fortfarande framför mig.

Nästa minne som återvänder är hur jag sitter i korridoren och sjuksystrar springer med maskiner odyl, jag minns tom att jag frågade om de var till min bror.

För att nästa gång minnas är hur jag sitter i min mormor och morfars kök uppe i Härnösand och äter dom allra godaste stuvade makaronerna och hemgjorda köttbullar jag någonsin smakat.

Ett rätt som jag faktiskt fortfarande tycker väldigt mycket om, men inte äter så ofta.

Efter det, fortsatte livet……..

Man lyckades få tillbaka min bror till livet igen, dock alldeles för sent, så pga syrebrist så blev han skadad för livet.

Han kan inte gå, äta, prata, vi vet aldrig riktigt säkert om han känner igen oss.

Men jag har INGA dåliga minnen av min uppväxt, snarare tvärtom.

För visst är det så tror jag att en sån traumatisk upplevelse ändå formar oss på något sätt, till de människor vi blir.

Och för mig har inte livet alltid varit självklart, så därför tror jag att det är så viktigt för just mig att ta hand om det liv vi har, för vi vet aldrig när det slutar.

Att vi tacksamt vårdar och gör det bästa utav det är oerhört viktigt för mig. 

Denna för framförallt mina föräldrar naturligvis förfärliga händelse hade ändå som de flesta förfärliga händelser på något märkligt sätt ändå lite positiva effekter i bagaget, som att vi som familj blev väldigt sammansvetsade.

Mina föräldrar fick också på ett ganska grymt  sätt se vilka som var deras riktiga vänner, vilka som stannade kvar, men dom stannade ju för alltid.

Men jag har ALDRIG upplevt något negativt att växa upp med en handikappad bror.

Han lever fortfarande och har under sina omständigheter det kanon.

Han bor på ett gruppboende i Enebyberg utanför Stockholm, där det arbetar den mest fantastiska personalen någonsin, han har i princip haft samma grundpersonal i hur många år som helst, och dom gör ett så fint arbete för min bror och de andra som bor där. 

Dagtid  ”jobbar”  han på ett dagcenter där dom också är helt otroligt fantastiska och gör det allra bästa för de som går där.

Så med deras ovärderliga arbete och med ovärderlig hjälp av en väninna som kollar så jag gör rätt med hans ekonomi  så har han det som sagt, efter hans omständigheter det väldigt bra. 

Denna historia har ju inte på något sätt att göra med det jag vill förmedla i min blogg gällande vårt arbete i vår bransch, men är ändå viktig för att vi ska förstå att vi människor har vår historia, hur unga eller gamla vi än är, så upplever vi under resans gång någon gång det som inte räknas till det mest positiva sidan av livet, men det är så livet är och det är ju livet som formar oss, till människor och det har vi och göra med hela dagarna, människor. 

Och dom gäster/kunder vi möter har ju också en historia och därför ville jag dela med mig för att vi ska få förståelse för att vi alla har vår historia.

För jag tror att om vi hittar en aning närmre till våra gästers/kunders hjärta, så blir de också mer berörda och mer nöjda med sin upplevelse hos oss, och berör vi deras hjärta är ju också chansen större att dom faktiskt vill besöka oss igen. 

Jag är också tacksam för min historia, som format mig till just den jag är, och jag , jag duger fint, precis som du gör.

Och jag fortsätter att göra det jag brinner för, att ta hand om andra och försöka inspirera andra som också valt att ta hand om andra , att göra det på sitt bästa sätt. 

Jag hoppas att också du gör det du brinner för, att du får utvecklas, ha kul, inspirera och inspireras, trivas där du är och med dig själv och trivas med just livet.

Ha nu en fantastisk dag!

Kramis

Kicki