spatoolbox

Det här är/var min bästa vän.

Hon blev 48 år gammal.

Hon gick bort cancer hösten 2010, samma höst som båda mina föräldrar också dog.

Så det var inte min bästa höst, kan man ju lätt påstå. 

Men, som en del av Er läst förut, så efter den mest akuta sorgen så försökte jag ändå att blicka framåt.

Jag lovade min bästa vän att göra det bästa av livet, för vi vet som sagt inte hur lång tid vi har här på jorden.

Så när jag hållt talet till henne på hennes begravning istället för på hennes 50 årskalas som hon börjat spara Champagne till, men som hon aldrig fick uppleva, så gjorde jag valet att fullfölja mina drömmar om att dels utbilda mig till hud & spaterapeut men också att jobba utomlands.

Och det är det jag vill förtydliga att man ÄR inte sin historia, dock hjälper ens historia en att göra vissa val för sig själv, för valen hur vi lever våra liv ligger alltid på oss själva.

Vi har det yttersta ansvaret för AB Mig Själv. 

Så jag ÄR inte modig som jag skrev om för ett tag sen, men jag bara måste ta upp det igen lite eftersom Ni är många som tycker att jag är modig.

Jag försöker bara leva mitt liv, på mitt bästa sätt, på det sättet som passar mig.

Men det är ju inte säkert att det passar just dig, vad som passar just dig kan ju bara DU veta.

Men däremot kan man ju som sagt bli hjälpt eller inspirerad av såväl sin egen historia men också av andras för att ”få tummen  ur”, om Ni förstår vad jag menar.

Och det är lite därför jag tex skriver den här bloggen.

För jag tycker att det är så otroligt roligt att skriva, men också att kanske kunna inspirera andra att just leva sina bästa liv, att göra det bästa på sitt jobb, att göra det bästa där man är.

För mig är det viktigt att visa mig själv att livet är viktigt, att jag är tacksam för att jag får vara här, leva här, jobba här, träffa de jag träffar och får göra det jag vill.

Men det är ju för MIN del, vad som är viktigt för just dig återigen, det kan bara DU veta. 

Jag jobbade mycket utomlands när jag var ung, reste mycket och har alltid gillat det.

Men jag  kommer också ihåg känslan av ”lite besvikelse” att komma hem, som man längtat efter att komma hem, men det var liksom inget speciellt när man väl kom hem, livet rullade på i sin vanliga gång.

Och jag minns att jag ofta tänkte, har det inte hänt mer än så här.

Så var inte rädd att släppa taget, iallafall för en stund, för det man är så rädd att lämna finns oftast, inte alltid, men oftast kvar, iallafall på nåt sätt.

Självklart var det som förgyllde hemkomsten möten med nära och kära, och så är det ju fortfarande.

Och DET är ju ett pris man får betala när man jobbar utomlands, eller säsongar att man inte får träffa de som står en allra närmast så ofta som man skulle vilja.

Men för mig känns det som ett privilegium att jag kan nyttja min utbildning till att få uppleva det igen, trots att jag är inne på den sk andra halvan av livet.

För mig så är åldern bara en siffra, man är och framstår inte som äldre än man gör sig.

Självklart kan jag ibland känna att jag och mina yngre kollegor inte alltid pratar ”samma språk”, men det är ändå så otroligt utvecklande för mig, att ta mig utanför min trygghetszon.

Och jag är så otroligt tacksam att jag får arbeta med det jag gör.

JAG kan dock känna ett sting av avund på de yngre som har så många fler år, av möjligheter, utveckling kvar.

Att se fram emot ett spännande yrkesliv om vi nu ska prata jobb, med alla de oändliga möjligheter som finns att tillstå.

Men jag ångrar heller inte de åren som jag tillbringat i en annan bransch, utan tvärtom, att arbeta i restaurangbranschen har varit så otroligt kul och de är ju också de åren som gör att jag är så tacksam över min arbetssituation nu.

Så för att knyta ihop säcken om vart hem är, så är det för  mig är inte att komma hem, till Täby där jag levt åtminstone 40 år av mina 54, utan det är där jag har mitt hjärta.

JAG är mitt hem, där JAG trivs, där är jag hemma.

Men det är ju så det är för MIG, vart DU har ditt hjärta och var som är hem för DIG, kan bara DU veta. 

Men jag hoppas ändå att jag med MINA erfarenheter kan inspirera i alla fall någon att leva sitt bästa liv. 

Jag försöker i alla fall leva mitt bästa liv, det har jag lovat min bästa vän, med jag har först och främst lovat mig själv det.

Jag är långt ifrån perfekt, jag har självklart inte det rätta svaret på hur ett ”rätt” liv ska levas, men jag tar tacksamt emot livets erfarenhetar, av såväl själva livet, men också av de oändliga möten med människor som i alla fall ger MIG en sån tillfredsställelse.

Och som en klok väninna till mig sa för några år sen, man blir aldrig för gammal för att möta nya bekantskaper och vänskaper i livet.

En del av dessa bekantskaper delar jag med mig här, i form av intervjuer.

För en del av dessa ”intervjuoffer” är inte bara yrkesrelaterade, utan också bekantskaper och vänskaper jag mött under den vandring som vi kallar, livet. 

Så med dom orden vill jag bara tacksamt och ödmjukt tacka Er som läser mina ord, för som en röd/gul personlighet så mår jag också bra av att ha, om än en liten publik, som bekräftar det jag gör.

Jag önskar Er en fantastisk dag!

Gör det bästa av just den här dagen!

Kramis

Kicki