spatoolbox

Eller, inte över mobiltelefonerna i sig, jag är också en slav, men inte alltid.

Nej, jag menar hur vi använder dom.

Tänk att vi i vårat lunchrum sitter och äter en måltid och i stället för att prata med varandra och umgås, så sitter vi och glor ner i telefonen. Helt galet tycker jag. Vart tog den sociala biten vägen?

Vart tog intresset för människor vägen? Nyfikenheten, vad som döljer sig bakom personen vi arbetar med sida vid sida, kanske varje dag!

En arbetskamrat uttryckte sig tom med att säga att hen hade sina vänner där, som hen umgicks med. Men Vi då, är inte vi vänner, är inte vi som är där mitt i verkligheten viktiga, riktiga?

Ibland kan jag tom känna att vi är som osynlingar för varandra, alltså vi ser inte varandra.

Egentligen var det inte det här jag skulle lägga fokus på med tanke på rubriken. Men det har också med den här världen att göra.

Att vi duger och är fantastiska utan filter, utan plutande munnar eller stylade bilder.

Bilderna stämmer inte alltid med verkligheten, men det vet vi ju alla egentligen.

Men jag blir ibland lite ledsen när idealen målas upp och de som inte når upp till dessa ideal mår ibland tom riktigt dåligt.

Flera av de bloggar jag snuddar vid målar upp en bild av en person, men personen i verkligheten är inte desamma som den som målas upp till i bloggen. Varför gör vi så? Vad är det vi strävar efter?

Varför tror vi att bara jag ser ut på ett speciellt sätt, eller gör på ett speciellt sätt så blir allt bra.

Minns så väl en tjej som drev en modeblogg och bilden av henne som kaxig, tuff, världsvan, ja Ni fattar, stämde såååå dåligt med verklighetens person.

I det här tragiska fallet var det tom mamman som var drivande.

Tjejen i verkligheten kunde inte ens ta egna beslut utan att fråga mamma. Riktigt tragiskt tycker jag.

Alltså, jag känner hur jag eldar upp mig lite nu, och blir lite gnällig, och ska jag säga som själv älskar media, blogga, instagramma, synas på Fb.

Så det är inte det att jag tycker att det är fel eller att vi ska sluta.

Nej, jag vill vara att vi ska se varandra mer och framförallt att Ni många unga tjejer och killar jag möter ute i verkligen förstår att Ni duger och är fantastiska som Ni är.

Ni behöver inga filter.

Våga vara den du är, våga visa din sårbarhet och din ödmjukhet.

Våga stå för den du är, på riktigt.

Och det är också då, när vi släpper lite på garden som fantastiska möten uppstår, möten i verkligheten.

Vi träffar vänner för livet, själsfränder, kanske tom den vi vill dela resten av våra liv med.

Tänk om vi missar det, bara för att vi är för upptagna med att titta ner i våra mobiler.

Det vore väl sorgligt.

Så, vi ses därute i verkligheten.

Många varma kramar till alla fina människor jag möter.

Kicki